likekindergarten

Egentligen borde jag kanske sova nu med tanke på vad som ligger framför mig i veckan.
Men först tänkte jag bara se om jag kunde få ut något vettigt här. Häromkvällen kom jag att tänka på en grej nämligen. Det jag kom att tänka på varr hur många olika "jag" jag har. Vad jag menar är alltså hur man ofrivilligt eller frivilligt förändrar, och försöker anpassa sig själv och den man är, beroende på i vilket sällskap man befinner sig i. Helst av allt vill jag, förmodligen alla, tro att dom är sig själva i alla lägen, oberoende av vad omvärlden tänker och tycker. Samtidigt tror jag att det är ganska svårt idag. Det känns som om utomstående åsikter spelar allt för stor roll, och att man strävar för att se bättre ut i andras ögon, istället för i sina egna. Och nu låter jag som en moraltant, met är ju trots allt det som är det viktigaste.

Jag undrar hur många olika Janinor det finns. Antagligen beter jag mig väldigt annorlunda beroende på var jag är, och vem jag är med. Jag tror att mina äldre kompisar känner en annan Janina, än vad dom i till exempel skolan gör. Det känns ganska konstigt när man tänker på det. Men varför gör vi så egentligen? Varför ska jag låta bli att göra det jag tycker är kul, bara för att tillfredställa någon annan? Vad gör det om någon råkar tycka att man är konstig, om någon skrattar åt mig? Så länge jag själv har kul och mår bra, så spelar väl resten av världens åsikter ingen roll? "The more you laugh at yourself, the less it hurts when someone else does it". Sant.

Jag vet egentligen inte vad poängen med hela detta inlägget var. Som så många andra gånger finns det nog ingen. Bara massa tankar som flyger in i mitt huvud och bygger bon. Men sedan så kläcks inte äggen. Hela grejen går liksom förlorad. Meningen med det hela, syftet, det bara säger Poff! och försvinner. Dör ut. Och ja, det var nog den konstigaste liknelsen jag gjort i hela mitt liv... Men faktum kvarstår:
Hur många jag finns det egentligen?

Jag är så fruktansvärt arg och frustrerad! Jag vet inte ens vart jag ska börja...
Klockan sju i morse vaknade jag av att två av mina kompisar ringde och berättade att Hjällsnässkolan stod i lågor. Igen. För att förtydliga så är Hjällsnäs min gamla skola, skolan mina två syskon går på, och även den enda högstadieskolan där jag bor. Och detta var alltså inte första gången. Tidigare i höst har ett eller ett par klassrum rykt pga av nattliga, och förmodligen anlagda, bränder. Även en av våra lågstadieskolor har dom tänt på. När dom alltså berättade detta för mig så vart jag på något konstigt vänster inte förvånad. "Inte igen..." var väl allt man tänkte. Sedan reagerade jag på vad dom faktiskt hade sagt, "Hjällsnässkolan har brunnit upp".

"Upp"? Upp som i den finns inte mer? Upp som i borta? Upp som i aldrig mer Hjällsnäs?

Och ja, lite så var det. Halva skolan är i princip borta nu av vad jag har förstått. 13 brandbilar och 50 brandmän har under dagen jobbat med att få elden under kontroll och för att hindra spridning, vilket dom nu tillslut lyckats med verkar det som. Rökspridningen har varit enorm och på grund av detta så har närliggande hus, inklusive huset där mina kompisar befann sig, fått evakueras.

Och jag kan för allt i världen inte förstå hur folk tänker! Jag blir så himla trött och arg och frustrerad på all skadegörelse vi har vart med om det senaste. Trots ökande av nattvandrare och polisinsatser så händer detta fortfarande. Vad kommer nu hända med alla sexor till nior som bor här? Dom som som sagt bara har en högstadie skola. En uppbränd högstadieskola som dom inte längre kommer att kunna vistas i. Vad händer med undervisningen? Hur ska niorna göra, dom som behöver skoltiden för sina betyg. Betyg som dom ska söka gymnasie på. Vad ska mina syskon göra? Och resten av de 600 eleverna som inte har någonstans att vara. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska tänka och tycka längre. Jag älskade den skolan.
I simply don't understand...

En gång hade jag och en kompis en ganska oseriös frågetävling via sms. Frågor som "vilken skostorlek har du", "vilken färg har din tandborste" och "vad var det senaste du åt" var några av de intressanta ämnena som togs upp. Mitt i allt detta får jag den något seriösare frågan vad jag ångrar mest i livet. Efter en snabb överläggning i hjärnan skrev jag att jag ångrar nog ingenting, för om någonting inte hänt, hade saker och ting inte varit som det är idag, och idag har jag det ganska bra. Då, när jag skrev det, var det nog menat ganska skämtsamt och flummigt, och jag tänkte inte speciellt mycket på vad jag faktiskt sa. Nu, ett bra tag senare, känner jag att det nog var ett ganska vettigt svar och att det nog ligger endel sanning i det.

Nog finns det väl händelser som man ångrar. Man har sagt något elakt, betett sig på ett dumt sätt, gjort något man inte borde. Trots att man vet att man handlat fel, så skulle jag nog inte vilja ha dessa tillfällen ogjorda. För hur klichéigt det än låter så lär man trots allt av sina misstag. Man växer, blir en bättre person. I alla fall så vill jag tro det. Och om den händelsen som man nu ser tillbaka på som "dum/dålig" inte hade hänt, hur kan jag då veta att saker och ting hade vart som det är idag? Idag har jag ju det trots allt väldigt bra, och även om man alltid kan hitta saker att klaga på, saker man tycker att man saknar, saker man vill ha, trots detta så är jag ändå lyckligt lottad på många sätt och vis. Visst, skulle denna händelse inte ägt rum hade det kanske varit bättre än det nu är, men det skulle också kunna vara mycket värre. Men man vet ju inte. Och på något konstigt sätt, så är detta min poäng, om än en väldigt flummig poäng.

Varför önska saker och ting ogjorda? Vad som har skett, har skett och det är ingenting man kan ändra på hur gärna man än skulle vilja. Istället gäller det att dra lärdom av detta. Växa och bli starkare. Blicka framåt.
You can't change the past, but the future lies in your hands.

Det jobbigaste jag vet är när folk i min närhet, mår dåligt.
Det är så mycket man vill. Trösta. Förstå. Finnas till hands. Säga rätt saker. Saker som får allt att bli bra igen. Ofta är det inte så lätt. Så länge man inte kan komma in i någon annans huvud, se deras tankar, känna vad dom känner, såvida man inte kan göra detta, så känns det omöjligt att veta vad rätt saker är. Veta vad dom behöver höra.
Om jag säger si, blir det rätt då, eller river jag bara upp såren? Om jag säger så, ingiver det då hopp, eller blir det missförstått? Om jag är tyst, erbjuder mig att lyssna, är det då tillräckligt?
Är det allt som behövs? 
Man får en obehaglig känsla inombords. En känsla av maktlöshet, att inte räcka till.
I just want to put a smile back on your face...