likekindergarten

Det jobbigaste jag vet är när folk i min närhet, mår dåligt.
Det är så mycket man vill. Trösta. Förstå. Finnas till hands. Säga rätt saker. Saker som får allt att bli bra igen. Ofta är det inte så lätt. Så länge man inte kan komma in i någon annans huvud, se deras tankar, känna vad dom känner, såvida man inte kan göra detta, så känns det omöjligt att veta vad rätt saker är. Veta vad dom behöver höra.
Om jag säger si, blir det rätt då, eller river jag bara upp såren? Om jag säger så, ingiver det då hopp, eller blir det missförstått? Om jag är tyst, erbjuder mig att lyssna, är det då tillräckligt?
Är det allt som behövs? 
Man får en obehaglig känsla inombords. En känsla av maktlöshet, att inte räcka till.
I just want to put a smile back on your face...