Will I ever learn from my mistakes?
Nu är det officiellt. Härmed kan jag konstatera att jag är sämst på läxor, och bäst på att göra allting i sista stunden. Och jag blir lika arg på mig själv varje gång. Sitter nu med ett stort svenska arbete på "Den unge Werthers lidanden" av Goethe. Min uppgift, som jag haft hela lovet plus lite till att göra, är att analysera boken ur ett psykologiskt och ett biologiskt perspektiv, en kort sammanfattning av boken, samt en biografi av Goethe. Imorgon är det måndag och arbetet ska vara inlämnat. Och har jag börjat än? Nej, naturligtvis inte. Jag finner mig alltför ofta i situationer som denna, och jag blir lika frustrerad varje gång. Frustrerad på mig själv, för att jag aldrig kan sätta mig i tid med mina skolarbeten. Frustrerad för att jag försätter mig själv i en situation som gör att jag blir stressad och får sådan ångest.
Jag funderar ofta på vad jag egentligen gör på en sådan krävande gymnasielinje som jag faktiskt går på. Tänker att jag har för dålig studieteknik, är för dålig för att klara av detta, och funderar på vad som kommer hända om jag inte klarar slutproven i trean? Tänk om jag slösar bort tre år av mitt liv, utan att få någon belöning i slutändan. Sitter där utan diplomet. Ofta undrar jag om det kanske inte skulle vara bättre att sluta. Byta ner mig. Börja på en enkel linje där jag skulle kunna glida igenom och knappt behöva lyfta ett finger för att få bra betyg. Men i slutändan är jag alltid för feg. För stolt. Jag skulle aldrig vilja erskänna att jag inte klarade av det.
De rationella tankarna finns också där att hindra mig. Dom hjälper mig tänka logiskt och peppa mig att fortsätta. För det krävs väl trots allt ganska mycket för att inte bli godkänd? Jag har klarat mig snart halva gymnasietiden med bra betyg. Det ska jag väl klara av att fortsätta med? Och tänk vad skönt det kommer vara på studenten. Att stå där med diplomet i handen och känna att jag gjorde det. Jag klarade det.
Stunder som denna, då jag sitter med mycket läxor på inte alls lika mycket tid, då bleknar de rationella tankarna bort och blir allt svårare att komma åt. Då känns saker och ting ganska värdelöst, framförallt jag själv. Jag vet hur det blir, och ändå skjuter jag upp mina läxor gång på gång. Hittar på ursäkter för varför dom kan vänta, hittar roligare saker att göra. Precis som nu. Beklagar mig i bloggen istället för att göra det som jag måste få gjort.
Självdisciplin? Ingen alls.
Jag funderar ofta på vad jag egentligen gör på en sådan krävande gymnasielinje som jag faktiskt går på. Tänker att jag har för dålig studieteknik, är för dålig för att klara av detta, och funderar på vad som kommer hända om jag inte klarar slutproven i trean? Tänk om jag slösar bort tre år av mitt liv, utan att få någon belöning i slutändan. Sitter där utan diplomet. Ofta undrar jag om det kanske inte skulle vara bättre att sluta. Byta ner mig. Börja på en enkel linje där jag skulle kunna glida igenom och knappt behöva lyfta ett finger för att få bra betyg. Men i slutändan är jag alltid för feg. För stolt. Jag skulle aldrig vilja erskänna att jag inte klarade av det.
De rationella tankarna finns också där att hindra mig. Dom hjälper mig tänka logiskt och peppa mig att fortsätta. För det krävs väl trots allt ganska mycket för att inte bli godkänd? Jag har klarat mig snart halva gymnasietiden med bra betyg. Det ska jag väl klara av att fortsätta med? Och tänk vad skönt det kommer vara på studenten. Att stå där med diplomet i handen och känna att jag gjorde det. Jag klarade det.
Stunder som denna, då jag sitter med mycket läxor på inte alls lika mycket tid, då bleknar de rationella tankarna bort och blir allt svårare att komma åt. Då känns saker och ting ganska värdelöst, framförallt jag själv. Jag vet hur det blir, och ändå skjuter jag upp mina läxor gång på gång. Hittar på ursäkter för varför dom kan vänta, hittar roligare saker att göra. Precis som nu. Beklagar mig i bloggen istället för att göra det som jag måste få gjort.
Självdisciplin? Ingen alls.
Kommentarer
Trackback
