likekindergarten

För ett litet tag sedan satt jag och pratade med en vän över en fika och samtalet gled in på relationer, och då en specifik sådan. Jag berättade att jag inte trodde på att personen i fråga tyckte om mig, för att jag själv inte kunde se vad denne såg i mig. Min vän sa då till mig att jag har på tok för dåligt självförtroende och att jag undervärderar mig själv. Till saken hör att de senaste åren tycker jag att jag har utvecklat en rätt bra självkänsla. Det betyder inte på några vis att jag ser mig själv som perfekt eller att det inte finns saker som jag skulle vilja ändra på, men det betyder att jag kan känna mig nöjd med den jag är trots mina tillkortakommanden. Det kommer alltid finnas människor i min omgivning som är smartare, snyggare och roligare än vad jag själv är, och jag är både väldigt medveten om och okej med detta faktum. Men i och med att vännen som sa detta till mig är mycket intelligent och har visat sig ha en otrolig förmåga att kunna läsa av mig i olika situationer, så har jag tänkt en hel del på detta sedan dess.

Jag har funderat över vad ett bra självförtroende egentligen innebär, reflekterat över hur viktigt det är att ha, och effekterna av att inte ha det. Jag gick så långt i mina funderingar att jag köpte en bok, Självkänsla nu! av Mia Törnblom. Det kändes som en väldigt cheesy grej att göra, och jag både skämdes och skrattade åt mig själv i kassan. Jag kände inte att jag var i något speciellt behov av en självförtroendeboost just för att jag de flesta dagar kan vara nöjd med att vara jag. När jag kom hem började jag dock att läsa direkt, och redan i första kapitlet så fick jag mig en rejäl tankeställare. Mia talar om hur vi tenderar att betygsätta oss själva på en skala, hon skriver att "Om jag känner mig som en 'minus 1' klarar jag inte av att uppskatta en person som är '5,0' utan att hitta något fel på henne." Jag insåg att detta är så fruktansvärt sant. Det är många gånger som jag har kommit på mig själv med att tala illa om andra människor, att desperat försöka hitta fel på folk som man av en eller annan anledning inte känner gott inför. När jag läste detta citatet så insåg jag att anledningen till att jag gör detta inte är för att jag är en ond person, utan på grund av en rädsla att andra ska se mig underlägsen någon annan.

Denna insikten kändes väldigt paradoxal, eftersom jag långt tidigare insett och accepterat att det alltid kommer finnas så många människor som är bättre än mig. Varför skulle jag då plötsligt känna ett behov av att bekräfta mig själv genom att hitta fel hos andra trots denna vetskapen? Det är ju så fruktansvärt löjligt! Min vän fick som svar på tal att det inte är dåligt självförtroende utan snarare en självinsikt. Ett dåligt självförtroende innebär ju inte bara att man får svårt att uppskatta människor i sin omgivning, utan även sig själv. Är inte mitt resonemang om självinsikt ett bevis på detta? Jag tänker att kanske har jag inte kommit så långt ändå.