likekindergarten

Jag har ett soft blåmärke på min arm. Jag är ganska nöjd med det och varje gång jag ser det så tänker jag "bra jobbat, janina!" och så ger jag mig själv en klapp på axeln. Jag går nämligen omkring och låtsas att jag gör världen till en bättre plats för att jag lämnar blod, köper faktum och satsar på ekologiska varor. Så är det ju inte riktigt. Att jag gör världen till en bättre plats, alltså, men någonstans får man väl börja tänker jag. Och tittar på mitt blåmärke. Och klappar på axeln. Mamma läste högt för mig ur tidningen förut. En man i Ryssland ströp sin mamma med en elkabel och dumpade henne på balkongen och sen när hans mat tog slut bestämde han sig för att laga lite soppa på mamman. Jag tycker det är ganska lustigt att domaren sedan gav mannen kortare fängelsestraff för "han var ju bara hungrig". Han kanske inte heller tyckte om sin mamma, för annars är det ju ett väldigt spännande resonemang han har. Appropå mat (typ...) så ska jag och Linda agera café-tanter i kyrkan ikväll tänkte vi. Jag känner att en rejäl uppfräschning är på sin plats innan dess för ni undrar säkert hur mitt lilla fredagsprojekt gick igår och jag kan säga att det gick bra minsann! Eller det beror ju lite på hur man ser det kanske, men det är definitivt lättare att bli full med en halv liter mindre blod i kroppen kan jag tala om, och om det är a good thing or not kan ju sedan diskuteras. Hur man än väljer att se på det så kan jag i alla fall säga att något gott kom ur detta, nämligen min storsinthet. Eller nåt. Nu är nämligen jag och min föredetta klasskamrat och vän vänner igen. Emil, alltså, hör och häpna! "Jag vet att jag är full, men ska inte vi bli kompisar igen?", sa jag. We even hugged. Så slutet gott allting gott kan man ju tycka. Käckt. Hursomhelst, café-tanter. Jag är i behov av att göra mig i ordning innan dess, så det är vad jag ska göra nu, starting with a shower. Må gott, vänner! (ha ha, Sandra är inte den enda som är cheesy lately...)