likekindergarten

Träffade Anna på bussen idag och skulle kaxa mig lite och visa mitt feta blåmärke i armvecket efter blodtappningen. Aka jag tycker jag är cool och vill att hon ska göra samma. Så jag drar av mig jackan och upp med tröjärmen och ba wow wow wow, kolla detta då! Vet ni vad hon gör då? Jo, då tar hon av sig sin jacka och drar upp sin tröjärm bara för att visa ett dubbelt så stort och dubbelt så mörkt (dubbelt så kaxigt) blåmärke. Hon gick ju och bröt armen häromveckan. Hon vann. Så bra gick det med min kaxighet.

I övrigt måste jag berätta om min psykologilärare Ulf, och hur min kärlek för denna man bara växer sig starkare. Han är helt fantastisk. En liten parantes innan jag börjar, är att han typ är 64 år gammal, grått hår och skägg. Rätt så typisk psykologilärar-utseende, helt enkelt. I tisdags, dagen efter Droppen, så gick jag runt och uppmanade alla jag mötte till att lämna blod. Så möter jag Ulf.

J: Ulf, är du blodgivare?!
U: Nej, det är jag faktiskt inte...
J: VA?! Efter alla dessa år?!

Jag vet inte, men generellt sett så är det ju kanske inte så smart att antyda att ens lärare börjar bli lite väl gammal. Det bästa med Ulf är dock att han inte är sen att ge igen. Att han direkt efteråt sätter mig på plats igen.

U: Har du lämnat blod, eller?
J: Yes, jag gjorde det igår!!
U: Ja, det förklarar ju varför du ser så blek ut!

Ha ha! Love it! Detta är alltså samma lärare som säger att adhd inte räcker, utan att jag "för sjutton har hela alfabetet!". Jag älskar honom!