Orange revolution
Åh. Jag älskar min pappa. Han är bäst i världen. Absolut bäst. I måndags lägger jag ut en bild på bilddagboken (ligger den inte här med någonstans?) på en orange klocka från Tritoni. Under bilden finns texten "economics kan ta sig någonstans. ge mig en orange klocka så blir jag lite glad." Kort och gott. Inget mer med det.
Idag när jag kommer hem efter skola och kyrka så känner jag mig helt slutkörd och allmänt opepp på livet och går därför direkt in på mitt rum och sätter mig här. Efter att ha vart en sväng i köket och hälsat på föräldrar + deras gäster. Sen blir det rummet. Tänker att jag ska slösurfa lite innan jag går och lägger mig. Efter en stund kommer pappa in. "Hej", säger han. "Vad gör du?", frågar han. Jag svarar att jag inte gör något vettigt. "Kan inte du komma ut och hålla lite låda i köket? Maria och Christian tycker så mycket om dig, dom skulle bli glada om du kom ut och pratade lite med oss." Okej? tänker jag. Vad är grejen med att jag ska ut och hänga med alla 40+ som dessutom konsumerat lite vin och är sådär härligt glada i hatten? Nerå, dom är fina allihop. Jag gillar dom.
Så eftersom jag inte har så mycket bättre saker för mig, så kommer jag ut efter en stund. Socialiserar lite. Pratar. Skämtar. Skrattar. Jag sitter och tänker att snart borde jag ha hållt låda tillräckligt. Tänker att nu vill jag tillbaka till min säng. Då börjar dom fråga om skolan. "Hur gick det med inlämningen idag?" (bra), "Har du mycket ekonomi kvar nu?" (litegranna). Jag har en liten present till dig, säger min fina, fantastiska far. Förvånad Janina. Förvånad men glad Janina. Han tar fram ett litet silverpaket och jag öppnar långsamt. Gissa vad som fanns i?! KLOCKAN!!! Den är så fantastiskt fin och jag blev så fantastiskt glad! Jag kan inte ens uttrycka det i ord!
Tydligen kollar min pappa min bilddagbok emellanåt. Han hade sett bilden. Jag hade inte nämnt den alls här hemma, men suttit långa stunder och suktat över den online. Och min fina, fantastiska far går och köper den till mig, "för att du kämpar på så bra i skolan!". Jag älskar honom. Jag älskar min klocka. Jag älskar min pappa!!!
Idag när jag kommer hem efter skola och kyrka så känner jag mig helt slutkörd och allmänt opepp på livet och går därför direkt in på mitt rum och sätter mig här. Efter att ha vart en sväng i köket och hälsat på föräldrar + deras gäster. Sen blir det rummet. Tänker att jag ska slösurfa lite innan jag går och lägger mig. Efter en stund kommer pappa in. "Hej", säger han. "Vad gör du?", frågar han. Jag svarar att jag inte gör något vettigt. "Kan inte du komma ut och hålla lite låda i köket? Maria och Christian tycker så mycket om dig, dom skulle bli glada om du kom ut och pratade lite med oss." Okej? tänker jag. Vad är grejen med att jag ska ut och hänga med alla 40+ som dessutom konsumerat lite vin och är sådär härligt glada i hatten? Nerå, dom är fina allihop. Jag gillar dom.
Så eftersom jag inte har så mycket bättre saker för mig, så kommer jag ut efter en stund. Socialiserar lite. Pratar. Skämtar. Skrattar. Jag sitter och tänker att snart borde jag ha hållt låda tillräckligt. Tänker att nu vill jag tillbaka till min säng. Då börjar dom fråga om skolan. "Hur gick det med inlämningen idag?" (bra), "Har du mycket ekonomi kvar nu?" (litegranna). Jag har en liten present till dig, säger min fina, fantastiska far. Förvånad Janina. Förvånad men glad Janina. Han tar fram ett litet silverpaket och jag öppnar långsamt. Gissa vad som fanns i?! KLOCKAN!!! Den är så fantastiskt fin och jag blev så fantastiskt glad! Jag kan inte ens uttrycka det i ord!
Tydligen kollar min pappa min bilddagbok emellanåt. Han hade sett bilden. Jag hade inte nämnt den alls här hemma, men suttit långa stunder och suktat över den online. Och min fina, fantastiska far går och köper den till mig, "för att du kämpar på så bra i skolan!". Jag älskar honom. Jag älskar min klocka. Jag älskar min pappa!!!
Kommentarer
Trackback
