I don't let nobody see me wishing he was mine

Idag är det den 10 Juni och det betyder att Adelia åker hem. Min kära klasskamrat kommer inte längre finnas i Sverige. Utan i Philadelphia. Det är himla långt här ifrån. Det är en mycket konstig känsla, trots att jag vet att de allra flesta som jag spenderat mina gymnasieår med snart kommer att försvinna ut i världen. Kanske föralltid. Det känns som om det kommer bli många hejdå denna sommaren och framförallt till hösten. Jag vill inte riktigt det. Jag tycker ju om mina klasskamrater. Eller mina ex-klasskamrater numera.

I övrigt har jag ju gått och blivit worker denna veckan. Efter två ynka dagar kan jag säga att jag trivs mycket bra med detta. Personlig assistent åt världens härligaste kille. Med världens härligaste (och största!) familj. Och om en och en halv vecka bär det av till Hönö. Dom har nämligen sitt sommarhus där, och tanken är att jag ska bo med dom. En hel sommar på hönö. Helger och kvällar fria. Man kunde definitivt ha lyckats haffa ett sämre jobb. Jag känner att detta kommer bli mycket bra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0