likekindergarten

Nu ska vi gå från en extrem till en annan tänkte jag. Vi går alltså raskt från kärlek till hat. Eller. Egentligen är det nog en kombination av de båda, jag vet inte riktigt än. Vi får se helt enkelt. Då kör jag.

Jag har funderat lite det senaste över det här med hat. För mig är hat en så stark känsla att jag inte ens kan greppa det. Jag har läst om det. Jag har sett det porträtteras på film. Visst. Men med den erfarenhet som jag personligen har, så kan jag själv inte känna hat mot någon eller något. Och det är ju bra. Det finns inte en enda person som jag hatar i denna världen, det är nog liksom för stort för att jag på riktigt ska förstå vad det är. Tvärt emot vad vissa verkar tro, alltså.

Arg kan jag däremot vara. Ibland kan jag vara riktigt arg till och med, och jag kan spela ut denna ilska på fel sätt, och många gånger har jag nog betett mig lika illa tillbaka. Ibland blir jag arg av anledningar som jag inte ens kan förklara för mig själv, och det tycker jag att man kan få vara ibland. Arg, nedstämd, irriterad, ledsen, frustrerad, deppig... Jag tror rent ut att det kan vara bra. Inte någon längre period, men stundvis. Hursomhelst.

Vad jag har kommit på är att ofta när man (jag) blir riktigt arg, och lyssna noga nu du/ni/någon/ingen som känner sig träffad, så bottnar denna ilska i kärlek. Det bottnar i det faktum att man blir besviken över hur någon som man egentligen tycker så mycket om, kan göra något som sårar och upprör en så otroligt. Men det är stor skillnad på att hata någon, och att misstycka i deras beslut och/eller handlingar. Stor skillnad. En sista förtydligare alltså: jag hatar inte. Inte någon. Inte dig.

För egentligen vill jag se mig som en kärleksfull person. Jag kanske inte talar om det tillräckligt ofta, men jag hoppas att folk vet om hur mycket jag uppskattar dom. Egentligen borde man tala om det oftare. Jag ska börja göra det. För jag har så otroligt många fina människor omkring mig, nära och på avstånd. Folk som får mig att må bra, att känna glädje och lycka. Det finns få personer som jag inte gillar, och som inte berikar mitt liv med något fint. Det spelar ingen roll hur ofta eller sällan man ses, jag har folk som jag endast träffar ett par gånger om året som betyder så fruktansvärt mycket för mig. Människor som jag saknar så det värker i bröstet. Ni betyder. Allihopa. Det ska ni veta.

Jag vet inte riktigt vad jag ville få fram med allt detta blaj. Kanske inget, kanske allt. Men är det inte det som är meningen? Att försöka reda ut sina tankar lite, sätta det i text, få lite perspektiv. Egentligen vet jag en sak som jag ville få fram, och jag hoppas att det också kommer fram. Vi får se. Kanske spelar det inte längre någon roll, och kanske borde jag bara låta det vara. Kanske är det bäst för båda parter att bara gå vidare. Fortsätta ignorera. Kanske inte. Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Men nu är det ute.

Och jag hoppas att ni, mina vänner, vet att jag älskar er alla. Otroligt mycket.
Det är sanningen.