likekindergarten

Det har vart väldigt mycket upp det senaste och det känns som ett mönster jag inte vill ska brytas men jag tror att det kanske håller på att göra det ändå. Kanske är det ensamtiden de senaste dagarna som ska beskyllas för alla tankar som just nu snurrar runt runt  i mitt huvud och producerar känslor av hopplöshet. Jag vill ha styrkan att mota bort det negativa och i stället gå runt med ett stort leende utan någon egentlig anledning för jag vet vilken fantastisk känsla det är men det går inte just nu. Mest av allt skulle jag vilja vara orädd men det går inte heller speciellt bra så jag funderar på att ge upp och satsa på konstant likgiltighet i stället.