likekindergarten

I morse blev jag föresten väckt av ett samtal på mobilen av ett okänt nummer. Ett +66 nummer.
Vet ni vem det var? Pelle.
Pappas gamla barndomsvän som sedan nästan 20 år bor i Pattaya, Thailand.

Jag har inte träffat honom sedan förra sommaren då vi senast var och hälsade på, så snacka om att jag blev förvånad och glad på samma gång. Dock blev inte samtalet särskillt långvarigt då det egentligen var min far han ville ha tag på, och det kostade säkert inte heller gratis att ringa, men det var löjligt roligt att höra av honom ändå. Skönt att höra att han mår bra! Kan dessutom tänka mig att det var härligt för pappa att få prata litegranna med sin gamla vän, det händer ju inte så ofta.

Det är föresten en väldigt faschinerande vänskap dom har. Under hela deras uppväxt så var det bara dom två. Dom var ungarna som utförde byns alla rackartyg, och otaliga historier jag har fått höra om busen de hittade på tillsammans. När de var i 19-20 års åldern så planerade de en resa till Thailand ihop. Men så träffade pappa min mamma, och det blev så att han stannade hemma i stället. Pelle fullföljde dock planerna och reste ner till varmare breddgrader. Och stannade där. Senast han var i Sverige var strax efter att jag föddes, så han har alltså inte vart hemma på över 18 år. 2004 gjorde vi vår första resa till Thailand för att semestra och hälsa på Pelle. Detta är alltså drygt 14 år efter att pappa och Pelle senast träffats, men när man såg dom ihop var det som om ingen tid alls förflutit. De skojade, skrattade och pratade minnen tillsammans. Det var inget som kändes konstigt, och dom blev som två små buspojkar igen (känner ni min pappa så kan ni ju tänka er...) Sedan dess har det blivit ytterligare tre resor, och varje år har det fungerat lika bra, och dom har klickat och hittat tillbaka till varandra direkt, trots att de lever två så fruktansvärt olika liv.

Jag tycker det är faschinerande.