likekindergarten

Jag gillar att lära känna nya människor. Gillar att gå från bekant-stadiet, till djupare relation. Gillar processen däremellan, att klura ut vem en person faktiskt är, vad han gillar eller vad hon står för. Det är spännande tycker jag, och framförallt så är det riktigt kul. Julia, Emilie och Andrea till exempel. Tre fruktansvärt trevliga och sköna tjejer som jag håller på att klura ut. Extra bra blir det naturligtvis när man har en känsla av att denna bekantskap med tiden faktiskt kan utvecklas till något större, finare, bättre. Lite så känner jag för dom.

Något annat roligt är hur lika man kan vara varandra, och hur mycket gemensamt man kan ha med någon, trots att åldersskillnaden är stor. Ikväll fick jag till exempel skjuts hem av Nicklas efter tonår. Det skiljer 20 år mellan oss, give or take, och ändå är han så lätt att snacka om det mesta med, och vi hade ett så sjukt bra samtal som varade i säkert en halvtimme innan jag faktiskt kunde hoppa ur bilen. Det är även spännande att se hur många dimensioner det kan finnas av en och samma människa. Första gången jag träffade Nicklas kunde jag nog inte föreställa mig att jag skulle sitta och ha långa och seriösa samtal med honom, så skönt flummig som han kan vara. 

Sist men inte minst tycker jag det är fantastiskt att man kan stå vissa människor så nära att man verkligen känner varandra innan och utan. Man vet vad han tänker, eller vad hon kommer att göra härnäst och man kan avsluta varandras meningar. Inga fasader behövs, inga ord för att den andra ska veta vad man känner. Det är bara naturligt. Människor som man kanske inte ser så ofta, men när man väl gör det så är det som att ingen tid har förflutit alls. Sofie är den personen i mitt liv, och jag älskar henne nåt otroligt.

Det är bland annat dessa saker som gör att jag finner människor så faschinerande.