likekindergarten

Imorgon ska mitt blod testas, och jag börjar bli lite nervös. Det är nämligen som så att jag har utvecklat en liten rädsla för nålar sedan mina många epilepsi-blodprov då jag var liten. Man kan ju tycka att det inte borde vara en sådan stor grej längre, så många gånger som jag gjort det, men istället ger bara tanken på nålar i armveck mig panik. Just nålar och sprutor, tillsammans med typ blodådror och vener, ger mig rysningar i hela kroppen och det är något jag aldrig kommer vänja mig vid. På samma gång känns det hela väldigt bra. Om jag kan rädda en människa genom att en gång i halvåret ge lite av mitt blod, så är det ju så sjukt värt en halvtimmes obehag lite då och då. I det här fallet väger ju det positiva rätt mycket tyngre än det negativa, så att säga.