likekindergarten

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.

Jag hatar när det blir såhär, jag hatar att behöva känna såhär, jag hatar att det i slutändan alltid blir såhär. Jag är lättirrriterad, grinig, sur och elak mot min omgivning, jag känner mig som ett manodepressivt vrak och jag vill bara lägga mig ner och gråta ur mig allt. Jag hatar att jag är så oerhört löjlig och onödigt sentimental, och mest av allt hatar jag det faktum att jag sitter och tycker synd om mig själv, istället för att göra någonting åt situationen. Att jag gör något relativt litet till något enormt.

Igårkväll var det bra för en stund. Jag kollade på Top Model, och det var inte det i sig som var det fantastiska, utan att jag gjorde det liggandes med Sandra bredvid mig. För en liten stund kändes det som att de senaste tre och ett halvt åren inte existerat alls, och jag var tillbaka i sjuan med en av mina absolut bästa vänner. Skrattandes. Och då var allt fint.

Ibland önskar jag att tiden bara ville stanna, att inget ville förändras. Jag saknar hur det brukade vara, men samtidigt vet jag inte om jag skulle vilja leva i den tiden för alltid. Att man växer ifrån människor man tidigare stått så nära är aldrig kul, men kanske är det nödvändigt. Jag vet inte, men vad jag vet är att den lilla stunden med henne igår räddade min kväll, och det kändes otroligt skönt. Tänk att något så litet kan göra så mycket ibland.

Sist men inte minst så vill jag ha sommar. Jag behöver det nu mer än någonsin.