I gotta go and find these dreams
Det är lov. Så sjukt härligt.
I torsdags var sista sega skoldagen som faktiskt visade sig bli ganska intressant. Vi blev släppta tidigare från engelskan, så i väntan på att svenskan skulle börja satt jag och pratade med Ingrid i en fyrtio minuter ungefär. Det är kul, för vi brukar inte prata överdrivet mycket med varandra, men när vi nu gjorde det så var det värsta seriösa och djupa samtalet. Vi diskuterade nån form av personlighetsfrågor, och det var ganska så intressant faktiskt. Om jag hade träffat mig själv, hade jag tyckt om mig då eller bara tyckt att "fy sjutton vilken jobbig tjej"? Vad tycker och tänker folk egentligen om mig? Vilka umgås med mig för att de verkligen tycker om mig, och inte för att dom "måste"? Vad var folks förstauppfattning om mig, och har den förändras? Förändrades det till det bättre eller sämre? Vi pratade om hur man gärna hade velat veta vad folk sade om en bakom ens rygg, och om det var positiva eller negativa saker. Vidare kom vi på att det skulle vara sjukt intressant att gå fram till en bekant/kompis och ge denne en fri minut. En minut att säga allt vad dom tyckte om en, allt som är irriterande eller jobbigt, utan några som helst konsekvenser. Fatta vad mycket man skulle lära om sig själv, och hur man hade kunnat utvecklas om man fick reda på att de flesta irriterade sig på samma grej. Frågan är dock om man hade kunnat ta svaren.
Dagens djupa samtal slutade inte heller där, utan på svenskan hade vi diskussion om Siddhartha, boken som i just nu läser, och hur han träffar på en lyxprostituerad som lär honom kärlekens konst. Vi började tala mycket om kärlek, vänskapskärlek vs. relationskärlek. Kom då att tänka på något annat intressant, och det är ifall det finns någon form av "kärleks hierarki". Finns det någon kärlek som är starkare än någon annan? Jag vet inte, vad tror ni? Ligger vänskapskärlek över familjekärlek, och vart skulle du i så fall placera kärleken man känner till sin partner? Det sägs ju att kärleken en mor känner till sitt barn är den starkaste, är det så? Och tror ni att det är möjligt för en pappa att älska sitt barn lika mycket som mamman? Det kanske är sjukt fel att tänka såhär, och jag säger inte att något är mer rätt än det andra, jag tycker bara det är lite intressant. Dessa diskussionerna var på ett sätt sjukt lärorika, och det är alltid faschinerande att höra vad andra tänker och tycker i dessa frågor. Men nog om det nu.
Idag har varit en lång dag. Var uppe vid halv nio och tog bussen in till stan vid tio där jag köpte kombinerad påsk och födelsedagspresent till Maria. Tog sedan bussen hem igen, för att direkt åka hem till min söta farmor för årets höjdpunkt: Lammiddag! Alla kusiner utom den store var där, och det var trevligt att träffa dom igen. Vid halv sju åkte vi hem där jag snabbt bytte om och traskade över till Maria för hennes middag. Det var lite nojigt, för jag kände som sagt inte hennes kompisar, men det visade sig bli en sjukt trevlig kväll med många skratt och roliga berättelser. När vi sedan skulle lämna av folk vid bussarna var det mindre kul då det var riktigt kallt och blåsigt ute. Maria räddade mig dock då jag fick låna hennes pälsjacka (nu fattar jag varför djuren inte fryser - den var så sjukt varm!), kofta och halsduk. Vi klarade oss hem igen utan att blåsa iväg och nu är jag redigt trött. Lång dag som sagt, och jag ser riktigt fram emot att få sova ut nu. Och jag förstår inte heller hur jag lyckats skriva så mycket, det är helt sinnessjukt.
Hoppas jag inte tråkat ut er totalt! Godnatt på er alla, och framförallt:
Glad Påsk!
I torsdags var sista sega skoldagen som faktiskt visade sig bli ganska intressant. Vi blev släppta tidigare från engelskan, så i väntan på att svenskan skulle börja satt jag och pratade med Ingrid i en fyrtio minuter ungefär. Det är kul, för vi brukar inte prata överdrivet mycket med varandra, men när vi nu gjorde det så var det värsta seriösa och djupa samtalet. Vi diskuterade nån form av personlighetsfrågor, och det var ganska så intressant faktiskt. Om jag hade träffat mig själv, hade jag tyckt om mig då eller bara tyckt att "fy sjutton vilken jobbig tjej"? Vad tycker och tänker folk egentligen om mig? Vilka umgås med mig för att de verkligen tycker om mig, och inte för att dom "måste"? Vad var folks förstauppfattning om mig, och har den förändras? Förändrades det till det bättre eller sämre? Vi pratade om hur man gärna hade velat veta vad folk sade om en bakom ens rygg, och om det var positiva eller negativa saker. Vidare kom vi på att det skulle vara sjukt intressant att gå fram till en bekant/kompis och ge denne en fri minut. En minut att säga allt vad dom tyckte om en, allt som är irriterande eller jobbigt, utan några som helst konsekvenser. Fatta vad mycket man skulle lära om sig själv, och hur man hade kunnat utvecklas om man fick reda på att de flesta irriterade sig på samma grej. Frågan är dock om man hade kunnat ta svaren.
Dagens djupa samtal slutade inte heller där, utan på svenskan hade vi diskussion om Siddhartha, boken som i just nu läser, och hur han träffar på en lyxprostituerad som lär honom kärlekens konst. Vi började tala mycket om kärlek, vänskapskärlek vs. relationskärlek. Kom då att tänka på något annat intressant, och det är ifall det finns någon form av "kärleks hierarki". Finns det någon kärlek som är starkare än någon annan? Jag vet inte, vad tror ni? Ligger vänskapskärlek över familjekärlek, och vart skulle du i så fall placera kärleken man känner till sin partner? Det sägs ju att kärleken en mor känner till sitt barn är den starkaste, är det så? Och tror ni att det är möjligt för en pappa att älska sitt barn lika mycket som mamman? Det kanske är sjukt fel att tänka såhär, och jag säger inte att något är mer rätt än det andra, jag tycker bara det är lite intressant. Dessa diskussionerna var på ett sätt sjukt lärorika, och det är alltid faschinerande att höra vad andra tänker och tycker i dessa frågor. Men nog om det nu.
Idag har varit en lång dag. Var uppe vid halv nio och tog bussen in till stan vid tio där jag köpte kombinerad påsk och födelsedagspresent till Maria. Tog sedan bussen hem igen, för att direkt åka hem till min söta farmor för årets höjdpunkt: Lammiddag! Alla kusiner utom den store var där, och det var trevligt att träffa dom igen. Vid halv sju åkte vi hem där jag snabbt bytte om och traskade över till Maria för hennes middag. Det var lite nojigt, för jag kände som sagt inte hennes kompisar, men det visade sig bli en sjukt trevlig kväll med många skratt och roliga berättelser. När vi sedan skulle lämna av folk vid bussarna var det mindre kul då det var riktigt kallt och blåsigt ute. Maria räddade mig dock då jag fick låna hennes pälsjacka (nu fattar jag varför djuren inte fryser - den var så sjukt varm!), kofta och halsduk. Vi klarade oss hem igen utan att blåsa iväg och nu är jag redigt trött. Lång dag som sagt, och jag ser riktigt fram emot att få sova ut nu. Och jag förstår inte heller hur jag lyckats skriva så mycket, det är helt sinnessjukt.
Hoppas jag inte tråkat ut er totalt! Godnatt på er alla, och framförallt:
Glad Påsk!
Kommentarer
Trackback
