likekindergarten

Som en massiv, passiv klump. Så känner jag mig just nu. Orkar inte tänka, inte känna, inte vara. Det är lustigt hur den där känslan bara bestämmer sig för att dyka upp emellanåt. Den smyger sig på när man minst anar det, och så poff! så är man sådär igen. Jag gillar inte att vara sådär. Imorgon är jag ledig, det betyder långhelg. Förhoppningsvis betyder det också att jag kan komma ifrån att känna mig sådär.

För övrigt så har jag även kommit på hur mycket jag tycker om människor. Man blir så glad av dom. Av okända människor som bara genom en enkel komentar eller handling kan lysa upp en hel dag. Av små barn som är så obekymrade, ovetande och oskuldsfulla. Av människor som går sin egen väg, och står upp för sig själva utan att bry sig om alla andras åsikter. Av att lära känna nya personer som man klickar, och känner att man kan utveckla en vänskap med. Av ytliga bekantskaper. Av djupare relationer. Av osjälviska människor som helst av allt vill hjälpa andra, och som sätter övriga personer framför sig själva. Av sina vänner som alltid finns där. Som får en att skratta, får en att se det ljusa och det vackra. Som lyfter en när man fallit. Ja, jag gillar människor helt enkelt.

Idag satt jag allra längst bak i mitten av bussen och sov. Med öppen mun. Placerad så att alla nya, påstigande resenärer skulle kunna skåda detta tragiska. Tänkte bara appropå inget sådär...